om det är meningen att man ska känna glädje i
allt som rör sporten man har valt att dedikera i princip hela sin vakna tid
-
är det säkert att man får genomlida de stadier av hopplöshet, kämparglöd,
sorg, ilska & att inte förglömma, de lyriska stunderna av glädje
-
eller är man så högst ovanligt privilegad att man befinner sig ovan den
"dödliga" skaran ??
-
eller är man bara högst optimistisk och ständigt ser glaset som halvfullt??
-
ska man vara leende&berusad av lycka för att man faktiskt får hålla på med ngt man har valt
själv 24/7
eller ska man se den fruktade sanningen i vitögat och komma till insikt att det är den högst
privilegade skaran som kan livnära sig i denna 4benta sporten från början??