glädjen fanns där,
känslan fanns där
och så bra han hoppade!

jag&Bruno vart på pay'n'jump i Flyinge tillsammans
med Camilla på Wigger,
vi red/hoppade fram tillsammans men älskvärd assistans av mamma:)
-
första rundan var han verkligen på G, jag satt lite mer stilla
med lite mer go i sprången innan/efter hinder.
Banan var trevlig, inte svår, bjöd på bra distanser och fina språng:)
andra rundan kom jag mer till ridning, om än att mjölksyran satte till lite...
men hoppningen blev nästan bättre, han hoppade igenom och ännu lite mer väl.
oj vad glad/stolt jag var!

så trots att det var en segare början på dagen än vanligt (kroppen har tvåveckorsvärk typ)
-
synd att man inte kan lagra den här braiga känslan man har i kroppen/hjärnan,
för att kunna plocka fram den när man har en mindre bra dag (som involverar, hmm jag vet inte... avfallningar perhaps?!)
Just det fenomenet att vi tjejer som jobbar här är väldigt prestationsberoende och extremt självkritiska
har diskuterats flitigt överallt.
vi sitter på mestadels unga eller gröna hästar, bakslag är garanterat.
men vi FÅR INTE se det som ett personligt bakslag,
utan som en del av hästens läroprocess.
ja, ganska svårt att omformulera det till en monolog på sin blogg, ett gott försök kanske(?)