Avstod att tävla sista dagen i Henriksdal, dels för att stjärnan redan hade presterat bra och dels för att underlaget på framhoppningen blev sämre och sämre...

Lördagens 120 var en tidshoppning och planen var väl att fortsätta streaket från dagen innan. Så efter tvåan var det en skarpare högersväng till ett räcke med vattenmatta - hästen landade i korsgalopp och behöll den i svängen-.- väl framme vid hindret, vänstergalopp, hoppade bra över, touchade bommen som föll...

 

Resterande bana felfritt och med bra höjd.

Känslan när jag kom ut, mkt nöjd - tävlingsinstinkten vik ge vika för samspelthetskänslan denna gång!

Jag har en häst som inte är den snabbaste av naturen, vare sig i galoppen eller i sprången.

Men ack vilket angenämt problem det är, som  jag så ofta har påpekat för mig själv.

Nu vet jag att jag även har en häst som ställer upp till tusen när det kommer till fräcka omhoppningssvängar och trots brist på anridning så blir språnget luftigt och enkelt att hänga med i.