Dagens vind tog oss alla på sängen idag. Fram med dunjackan och hackande tänder emellanåt -.-
Kände mig lite funkig i kroppen överlag idag.
Sådär på halvfart - kanske är det någon infektion på ingång eller så känner kroppen på sig att idag var sista dagen för en kollega som kommer bli oerhört saknad!
Att ha jobbat&bott tillsammans i 7 månader blir svårt att glömma.
Avfallningar, tårar, sålda hästar, skratt, tävlingar, ilska, gnäll, coca cola, nyår ... Ja mycket har vi delat och mer ska det bli - tyvärr endast utanför hästarna. Men det kommer bli några tuffa dagar framför mig. Syster kommer under påsklovet så kommer bli skönt med ett bekant ansikte.

Detta jobbet är inget man tar för att göra det lönsamt i plånboken. Oh nej.
Men det man får lära sig - hade jag kunnat pantsätta mina nyfunna erfarenheter och det jag lärt mig, då hade jag varit miljonär.
På något plan tror jag att det är ett djupdyk inom sig själv. Du jobbar under press och blir granskad (okej inte bokstavligt men ditt arbete avspeglas ju på försäljningsprodukterna dvs hästarna) av dina överordnade och spekulanter.
Jag har insett saker om mig själv. Saker som kan hjälpa mig att framstå som en bättre människa. Som kan få mig att fungera på ett annat plan.
Jag förstår numera vilken sorts människor jag behöver/vill ha runt mig
Jag vet vilken sorts häst som jag passar tillsammans med
Jag har insett hur stark karaktär jag faktiskt har och även hur långt inunder alla lager av tveksamhet och missanpassat humör, den låg och växte.

Detta hade garanterat tagit längre än ett år att lista ut.
Så för det, så har jag alla underbara människor runt omkring mig att tacka.
Tacksamhet är ett ord jag vill dela ut, till dem som stått ut med mig under mina vacklande år som yngling. Utan livsplan och med en struntig livsfilosofi.
Jag vet nu. Livet är värt att leva. Varje minut.