Som sagt, med tanke på att det var smärre en månad sen vi var ute på tävlingsbana så hade jag inte förväntat mig ngt mindre från Vera.

Började med galopp och bocksprång under vet.besiktning - småsteppande och nervöst påfrestande av vårat tålamod - upp på ryggen och det var en av de få gånger jag inte riktigt kunde vara säker på vart jag hade knasbollen ;)

Ögonen bara lyste av glädje!

Hoppning på utebanan = mest plats = mycket plats för bus efter hinderna.

 

Men som tävlingshästen hon är så blev det fokus inne på banan.

Första klassen, whoopsidaisi vad hon fjongar till! Håll í hatten liksom!

En 17e plats, man tackar!

 

Andra klassen kände jag direkt att hon dels egentligen inte var helt tillfreds med underlaget, främst utebanan... djupt som faen andra delen av dagen... kanske kunde hållt bättre koll där, snälla mamma flyttade hinder för vår skull.

Kortsidorna i ridhuset var ju den delen som tog stryk, även om det plattades innan,under och mellan klasserna...

Vera var numera ganska full av mjölksyra och i efterhand, en klass hade räckt, för som hon höll på över och efter hinderna, en urladdning var ju nästan som ett brev på posten.

Hursomhelst, den inre perfektionisten hittar fel hela tiden, men andra klassen bjöds på bäst rytm mellan oss även om sprången var helt klart mer spektakulära i första.

Fina tjejen, så glad att komma ut att hon inte tänkte på "morgondagen"