Satt och blev nästan lite rörd till Trinny & Susannah stylar Sverige.

Det är gripande på något sätt hur vi svenskar förnekar oss själva, nästan tror att självförtroende är nonchalant,

att i lilla landet lagom ska alla se ut som gråa vägglöss, med några undantag som i sin tur får all uppmärksamhet.

Vad hände med mänskligheten??

Någonstans måste det tyda på att man fått inpräntat att idealen ska följas och om inte, så är du inte värd att se på dig själv med ett leende.

Speciellt en person fick upp ögonen på mig.

Medelålder, väldigt snygg smalare figur, fint ansikte och ordentligt med hår på huvudet, fått höra att hon är vacker yadiyada .... men självklart tog hon inte det på allvar, utan levde i sin idyll att hon är tjock och ful.

Inte ens när bevisningen kom till att ena programledaren tog av sig tröjan, joinade personen i fråga framför spegeln, mätte magarna osv - vilket fick de att komma fram till att programledaren var markant större.

Medelålderskvinnan såg allvarligt talat ut som ett frågetecken - "Nej, det är inte sant. Du kan inte vara större än mig!"

Att man skapat en sådan sned bild av sig själv att den tar plats i verkligheten??

Okej, alla har man sida brister som man önskar kunde modifiera litegrann bara.

Men när förnekelsen av att man inte "duger" blir ett faktum??

 

Så kom "the revieling" - en catwalk framför samtligas nära och kära - gigantiska före-bilder innan kvinnorna med rensade självbilder kliver ut all dazzled up och får därefter se sig själva med nya ögon för första gången.

Alla såg chockade och glada ut när gråzonen blev till en glitterbomb - spatserade stolt längs catwalken.

Alla utom kvinnan, Camilla, för när bilden på hennes omstylade jag visas, ler hon och säger till mikrofonen "denna bilden är nästan mer chockerande än den förra - jag är ju nästan söt"

Där brast det...

Man säger ju, om du bara hade kunnat se dig själv med andra ögon, men man kan inte det. Kamera är väl det närmaste, men då kan man lätt skylla på ljuset, kläder, smink blablabla...

Du får allt serverat, nästan, för i grund och botten måste du själv ändra hur du ser på dig själv.

Hard task...

Väninnan stod upp, grät likt många andra i publiken, och konstaterade för säkert miljonte gången att hon är vacker.

Då undrar jag också, om man nu har en dålig självkänsla och vag självbild samt att du inte litar på andras ord gällande ditt utseende - då är det ju nästan som att det är överslätande ord i situationer som annars kan leda till självömkande situationer. Och som en person som talar av erfarenhet i detta, ville man inte konstant svara emot när någon kommenterade positivt om utseendet.

Kändes som att man gjorde de besvikna om man inte tackade och tog emot, när de uppenbarligen försökte sig på att muntra upp en.

 

Men vart var det som gick snett??

Pushade ideal från all media, garanterat, men det är också hur mycket man tillåter sig att ta in som sanning - hur många reklamposters är inte redigerade i flera flera timmar innan de uppvisas offentligt??