Make the most with what you've got *

 
 
Fick tips om att få fram muskeln på Vera, som markerad i bilden nedan.
Ett relativt tidskrävande projekt, som kommer ge ett bra resultat i slutändan. 
Longera neråt och framåt var det ja. 
Börjat involvera pessoaselen lite kontinuerligt i prinsessans schema och nu när det blir lite sommaruppehåll med tävlingar så blir det nog ytterligare lite mer frekvent. 
Hon jobbar på så himla bra på lina, just i pessoaselen, att det finns ingen anledning till varför det inte ska inkluderas mer! 
Men är även noga med att inte göra det för ofta eller dels för enformigt. Varierar med vart jag befinner mig, hur länge och hur hårt inspänd - främst jobbar jag henne i trav. Galoppen bjuder på väldigt många bocksprång/sparkar - vet att hon är väldigt kinkig med remmar och dyl. runt bakbenen... 
Tar då istället galoppen när jag väljer att tömköra - hon är även där extremt lättreglerad, om man bortser från senaste gången då hon ville promenera iväg innan jag dragit igenom linorna... lite glömsk där kanske??
 
Är glad att jag har en häst som är väldigt ambitiöst inställd till arbete, både på ryggen och från marken. 
Fick kommentaren om att hästen är väldigt välriden för sin storlek av Jerry och det är ju bara att ta till sig. 
Kommer på mig själv att nästan ta det för givet, jag menar, att sitta på en häst som lyssnar så extremt bra på rösthjälper, vikthjälper och små tygeltag, det är ju det man strävar efter som ryttare, men att jag har kommit så långt att jag räknar med att Vera är "standardutgåvan" typ, att majoriteten på tävlingar är som henne. Men oj så fel jag har kommit på mig själv att ha. En riktig tankeställare. Vissa undrar man helt enkelt hur de vågar ge sig ut på tävlingar med hinderhöjder på 120... Funkar inte gas och broms på 50 så går det garanterat inte bättre om hinderna åker upp - fine att hästen backar av, de flesta som inte vill slå sig iaf, men in the long run är det nästan garanterat en rejäl kallsup. 
 
Tricket är ju att få det att se så lätt ut och gör det det, då jävlar har man lyckats. 
 
Då är det inte skrytigt och utanför för lilla-landet-lagoms-ramar att klappa sig själv på axeln och säga, jag gjorde detta bra.
ögonen som böljar över av visdom och aningens självbelåtenhet.
 
älskar min små-bus-tittiga diviga fantastiskt stora häst<3
 
 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback