Funderade på hur det faktiskt skulle vara om man accepterade sig själv.
Som person, ryttare.
Till det fysiska, mentala, sociala.
Som tävlingsmänniska, medmänniska.
Dotter, syster, hästägare, vän.
Det mentala beror på det fysiska och det fysiska är beroende av det mentala skicket.
Den där onda cirkeln.


Och så var det ju det med de fyrbenta.
Som utgör så mycket - vilken tomhet det hade inneburit utan vitt hår på alla kläder, klapprande av tassar genom huset när man kommer in genom dörren. Den distinkta hästlukten som mot pappas vilja, infunnit sig mer eller mindre permanent i bilen... (Sorry)
Ha dagarna redan planerade och helgerna går åt till ännu fler timmar i stallet, fast i lugnt tempo och mer kvalitetstid för att sedan komma hem och chilla (för mellan jobb och stall är energinivån lika uppiggande som hos en utsliten iPhones batteritid).
Men det är ett eget valt och man har tur med vänner som antingen befinner sig i samma tidskrävande krets, eller så är de tålmodiga sådana, som står ut med ibland hästdoftande hår, eller sena ankomster.

Jag ser de fyrbenta som vänner, livskamrater, familjemedlemmar och utökat med de tvåbenta är man nog egentligen ganska lyckligt lottad.
Ska bara inse det själv också.